Emilie's

Det har gått ett år nu. Ett år sen det bråket med V som ledde till att han flyttade ut. Ett år sen jag satte ner foten och sa att han inte var välkommen hem längre. Att han inte fick komma tillbaka. Det var inte många som trodde på mig, att jag menade allvar. Att jag skulle ta tillbaka honom igen. Men jag hade gått i dessa tankar i över ett år så för mig var det bara att vänta på rätta tillfället. Ibland undrade jag vad jag hade gjort. Hade jag gjort rätt? Hade jag gjort fel? Hade jag splittrat familjen? Var allt mitt fel? Men kloka människor runt om mig sa att jag hade gjort rätt. Alla chanser som jag hade gett honom och alla hopp som han hade gett mig. Men han hade redan gjort sitt val för länge sen och det var inte familjen i första hand. Och med det valet dog mina känslor. Jag känner mig stackare och lyckligare än på länge. Visst, livet är inte alltid en dans på rosor men att slippa alla dessa bråk och oroligheter som vi fick stå ut med varje dag är helt klart värt det. En nära vän till mig som funnits där för mig hela tiden, under tiden och efter säger att hon aldrig sett mig lyckligare. Och det gläder mig. För jag var olycklig. Nu har jag bara människor runt om mig som får mig att må bra, gör mig glad och får mig att skratta. Det är dom personerna jag behöver. Och dom tackar jag allt för!